disco2000

Har du kommit för att vältra dig i någon annans olycka? Har du kommit för att få dig själv att må lite bättre mitt i ditt eget halvtaskiga liv?

Haha alltså nu händer det grejer på chock-fronten! Jag har alltid dött för saftig information.. och nu har jag att sätta tänderna i!

Jag har aldrig varit så sugen på att träna som nu men här sitter jag med halsont. Har precis tagit alvedon, ska göra en kopp te och lunch och hålla tummarna för att det känns bättre i eftermiddag. Peppar mig själv med att kika efter nytt protein och schyssta träningsplagg! Ska göra en playlist också, bestämmer jag nu.

Det har regnat, jag har mått dåligt och det har bara gått bajs på tv hela dagen. Just nu kollar jag på Gone in 60 seconds och tycker att det får tala för sig själv.

Ibland funderar jag på om vi som är födda på 80-talet blev illa behandlade av våra föräldrar. Glömde de oss ofta på stormarknaden? Klädde de inte på oss ordentligt på regniga dagar? Något måste de ha gjort för att få oss att känna oss...bortglömda. Inte speciella. Som en unge i mängden (dock inte jag, jag hade en keps med texten "Det bästa som finns" på).

Det här med att prioritera har aldrig varit min starka sida. Hittar jag något som fångar mitt intresse så är det helst det jag ägnar mig åt, även om det inte är vad jag borde göra.

Okej,

Jag gillar verkligen Erik och Mackan Knäcker Den manliga Koden på TV6. I do.

Noll inspiration vad gäller kläder idag. Funderar på polotröja. Så rolig är jag.

Så fort jag sätter upp mål med min kost så skiter det sig totalt. Det är bara när jag fixar ett schema som jag blir så godissugen att jag går under. I princip. Och sen mår jag dåligt hela dagen för att jag åt en liten daim, trots att jag gav allt jag hade på axelpasset igår (även om det inte är så mycket då mina axlar är så jävla svaga). Kanske var det dumt att vara så hård mot mig själv när jag är som mest pms-ig..Ingen alkohol på en månad är ju inga problem men kanske ska jag låta mig själv ta ett par godisbitar och bara låta det vara så. 

Är förövrigt helt utmattad efter en lååång dag i skolan.

Släktingar på facebook.. Varför accepterade man deras vänförfrågningar och hur tar man bort dem från listan utan att förolämpa dem?

Imorse gick jag till centralstation för att ta bussen till e-tuna. I eftermiddags gick jag hem. Med skolväska (trunk) i släptåg. Varför? Jag ville testa mina Reebok Easytone. Jag tror att de funkar, men det var inte riktigt poängen.

Det är inte någon som vill åka på semester med mig i sommar?

Det här med att sticka ut bara för sakens skull..det är väl något vi slutade med i gymnasiet va?

En del människor har väldigt svårt att se konsekvenserna av  hur de agerar eller saker de säger. De förstår inte vikten av ett förtroende eller att göra vad man lovat.

Respekt. Ett ord jag alltid värderat högt och de gånger jag inte lyckats har jag alltid mått väldigt dåligt.

Vill bara sjunka ned i sängen tills den här veckan är slut. Så fort det blir kväll känns det bara tung och jobbigt i kroppen. Och jag känner mig så ensam. Jag skulle så gärna träffa mina kompisar och göra något trevligt i sommarkvällen..men jag törs typ inte. Jag känner mig liten och svag när dagen tar slut. I förmiddags ångade jag på i rocklundaspåret som att inget kunde stoppa mig. 5km plus styrka, svetten lackade min panna och nacke och jag levde. Efter det satt jag på balkongen och tittade på svalorna. Helt harmonisk. För ungefär två timmar vände det. Precis som att det vände igår. Stannar han utomlands längre än planerat vet jag inte vad jag gör. Jag behöver hans stöd just nu. Ibland vill man bara gråta rakt ut.

Jag drömde svettiga, panikartade drömmar inatt. Täcket klibbade fast sig överallt och det fanns inte nog med rum att vända sig i min lilla säng. Minns ångesten som kändes så verklig fastän jag sov. Det måste bli svalare nu. Bara någon natt så jag kan få sova. Jag önskar att jag också var i Tyskland eller att han var hemma så vi kunde stanna uppe tillsammans och dricka isvatten.

Ett dygn utan rösten med stort R känns för mycket. Eller, tja, en dag för jag hörde den i en sömnig dimma imorse. Känner det i hela kroppen. Som en skakning, som en klump, som ett blodtrycksfall. Snälla köp en telefon! Jag skulle kunna cykla staden runt för att få se honom just nu. Det enda som hjälper är att lägga sig tidigt och läsa Bridget Jones Dagbok. Om och om igen. Jag vill aldrig vara utan såhär. Jag vill ha omedelbar access.