disco2000

När jag var fjorton kunde jag sitta i min säng, med öppet fönster och lyssna på regnet en hel natt utan att sova. När jag var fjorton grät jag när folk sjöng om kärlek jag aldrig upplevt, och jag målade ögonen hårt med kajal.

När jag var femton färgade jag håret rosa och tryckte säkerhetsnålar genom örsnibbarna. Frenetiskt rev jag sönder alla jeans jag ägde och inhandlade mina första par Converse. Jag grät på Kurt Cobains dödsdag och köpte skivor med kassa liveupptagningar från Sex Pistols-gig. Jag träffade min första pojkvän, han hade en orm med ett gubbnamn och det höll i exakt ett sommarlov.

När jag var sexton köpte jag en sån där ful dunjacka och gjorde mitt bästa för att passa in på Samhäll Jag färgade håret svart och hade halsband varje dag. Och UGGs, eller iaf kopior.
Sen bytte jag linje och blev kär i en pojke som åkte skateboard och hade nitbälte. Så jag föll tillbaka lite i gamla spår, men mer förfinat och mer modernt. Jag satte en Ramones-pin på jackan och rökte ganska mycket.
 
När jag var sjutton var mitt hår jättelångt, nästan till stjärten. Jag hade randiga linnen och säckiga jeans. Eller svarta stuprör. Då träffade jag en blond, äldre pojke som möblerade om i mitt liv. Han lös upp tillvaron helt enkelt. Jag började lyssna på Pearl Jam och A Tribe Called Quest bla. Och Babyshambles.
Sedan köpte jag fodralklänningar(randiga) och ballerinaskor och trodde att jag var fransk. Jag fick jobb som Ung-reporter på VLT och var stolt som en tupp.

När jag var 18 fick jag en fest i present. Jag kapade av mig håret och gick ner massa i vikt. Jag köpte en jacka av Kashmir och lärde mig gå i klackar. Jag blev vuxen. Åtminstone trodde jag det.
Våren spenderade jag lite för mycket med min pojkvän och lite för lite i skolan. En kväll blev jag alldeles för full på champagne och skrattade mig själv till sömns mitt emellan två som somnat för längesen.
Jag lästa Bob Dylans bok Tarantula och såg Requiem For a Dream för första gången. Jag och min karl gjorde slut och jag började trean. På hösten sa jag upp mig från mitt jobb jag landat på donken i maj samma år och föll för fel pojke om och om igen. Han hade en dvd-samling som jag älskade och hår man blir retad för som barn och älskad för när man är tjugonånting.

Sedan kom vintern och jag fyllde 19. Någon månad innan hade jag lärt känna någon med rakat hår och tatuering. Någon körde sin frukost i mixern och sin bil lite för fort. Han lös upp vintermörkret och senare tackade jag honom för det. En sån där människa man är så glad över att man ens träffade.
Det var också vid den här tiden jag började konsumera skor som en galning. Höga, högre, högst. Jag letar fortfarande efter den perfekta klacken, det är sant.
Efter årsskiftet tog jag upp kontakten med han med håret igen. Han hade en resväska full med coola saker från New York, jag hade carmex med körsbärssmak och det hände att vi kedjerökte i hans säng och kollade på Twin Peaks. Jag åt sällan när jag var med honom.
Jag ville helt plötsligt klä mig nittiotal, vilket resulterade i att mina t-shirts klipptes av till magtröjor.

Och där är vi nu. Jag letar efter högre skor och köper korta tröjor. Ibland har jag glasögon också.
Jag snobbar gärna och säger att jag hatar amerikanska filmer, även fast jag gråter till Pretty In Pink. Jag låstas fortfarande att jag är fransk ibland. Och gör konstiga grejer med håret.

Jag har haft en sjuhelvetes vår, och tagit studenten på det.
Jag är förälskad i en pojke som är yngre än jag själv, men som ändå får mig att känna mig sådär lugn och säker.
Han spelar gitarr fint och sjunger ännu finare, och jag längtar tills jag ska dansa till hans musik. Inte för att jag inte redan gjort det flera gånger, men inte på samma sätt.
Och det är inte samma sak, vi har känt varandra i ett år. Haha.

Igår;
Bilen fixades till resan. Wolksvagen Caravelle. Nio sittplatser.
Jo, man tackar.

Trevligt umgänge (sorry att jag bailade filmen men, fuck, hur ofta gör jag sånt?).

Idag;
Egentligen är det alldeles för tidigt på morgonen för att känna eller tänka någonting alls men, iih, jag mår helt underbart. Fan vad jag är glad att jag inte gick på Sex And The City. Trodde aldrig att jag skulle säga så, men alla vet att Simpsons med någon man tycker om är hundra gånger bättre. Dessutom åt jag jordgubbar med glass för första gången i år. Bara en sån sak.

De senaste veckorna har varit en fruktansvärt omtumlande tid med en massa känslor som levt lite sitt eget liv. Jag vet att jag själv varit nästan bipolär och förtjänat en roll i Girl Interrupted. Forgive me you must, som Yoda skulle sagt.
Jag vet också att jag säkert framstått som en velig sonofabtich som varken kan bestämma sig för hur hon ska vara eller vad hon ska tycka.
Men, upp- och nedgångar till trots, nu lägger vi det bakom oss. Man är trots allt bara människa. Hur skulle det vara om man inte fick skämma ut sig, göra fel val och ta ut allt i förskott? 
Jag har hittat något. Det är fint. Ett pojkdjur, och jag vill inte göra annat än att vara hans.

Sedan någon (Erik) klagade på att min blogg blivit sentimental och osexig, har jag börjat fundera. Den har fan blivit sentimental och osexig. Inte nog med det, den har tappat sin humor. Om en blogg reflekterar en själv betyder ju dett samma sak har hänt med mig. Inte bra alls.
Därför blir det nu ändring på detta. Starting...nu!

Ju mer jag jobbar och blir vuxen, ju oftare kommer jag på mig själv med att sitta och fördöma människor. Jag suckar över hur de klär sig, skakar på huvudet åt deras orealistiska ideal och framför allt så stör jag mig på deras brist på förankring i verkligheten. Med andra ord; jag hatar hippies.
De är mina nya hatobjekt. Glider genom livet och när sig på andra, flummar runt i hampakläder och tror att världens problem ska lösas med lite kärlek. Tvättar sig inte. Jag ska inte kasta bäver i trähus nu, jag har alltid varit lockad av att leva från en dag till en annan men, fan, det måste göras med lite stil.
Kasta inte bara på dig en potatissäck och kalla det ekologiskt mode. För guds skull människa, ta dig i kragen! Visst är det sött när fjortisar skaffar ideal och slutar äta kött men när en vuxen människa över tjugo aldrig haft ett arbete är det något som är fel.
Främst med samhället som försörjer honom/henne. När folk säger att allt man behöver för att leva är kärlek till alla ljuger de. För sig själva, dig och hela jävla mänskligheten med sin historia.
Barn måste försörjas. Räkningar måste betalas.
Du har plikter hippie, tro inte att du kommer undan. 


Nu tycker säkert du att jag är i runda slängar 40 år sen med det här inlägget. Men, ack, så fel du har. Fjortisvänstermaffior poppar upp lite överallt. Sen blir de äldre. Malätna.
Jävla hippies.

Under loppet av en kväll vet jag inte hur många ironiska scenarion jag gått igenom i huvudet.
T ex att både jag och Jess har samma dude-problem. Att snubben jag gillar stoppar pulver i näsan.
Att jag, när jag nyss kommit ut ur matkomat, proppar käften full med kex.


Att när man som mest behöver saker, finns dom inte.

Jag har mjäll. Ganska mycket mjäll. Inte bara den där sorten som blir som prickar i håret som går bort med head&shoulders, nej jag har den sorten som kliar i hårbotten och faller av i stora flagor. Inflammerad hårbotten, inflammatorisk mjäll, nåt i den stilen. Jag har fått en shampo av min kusin (hon är frisör) som är hur bra som helst, Kerastasé blåa flaska, men de senaste veckorna har något hänt. Det är som att min hårbotten har blivit immun. Mjällen återvänder. Likaså gör kliandet och obehaget. Visst, det är inte lika mycket som förut men det är fan inte trevligt.
Jag undrar om jag måste gå till läkaren, eller om det kan vara så enkelt att jag är allergisk mot say min hårspray?
Det här kanske verkar jätteytligt, att skriva om sitt hår, men det  är knappast frisyren jag klagar på.
Det här är fan en medicinsk åkomma.
Jag känner mig som bruden i The Breakfast Club som skakar sitt mjäll över en teckning och säger att det är en snöstorm.

Nej nu hoppar vi till roligare saker. Fool's Gold i öltältet var sjukt kul, jag tog av mig skorna efter 10 min och dansade i strumpbyxlästen hela kvällen. Det var trägolv så det gick fint. Allra roligast var nog blandningen av folk som var där.
På ena sidan hade du de som normalt besöker FG, killar som huligandansar och tjejer som tävlar i att vara mest sötquirky. På andra sidan hade du de som normalt besöker öltältet, dvs Hallstamorsor, medelålders fotbollpappor, drägg och folk med tribal-tatueringar. Sakta men säkert bildade dessa två läger en dansande massa och ingen verkade bry sig speciellt mycket om de andra.
Intressant.
Jag lyckades nästan i mitt klädmission by the way, jag tror att snyggjävlarna bildar en bra kombo som jag tänker fortsätta köra på.

Igår hade jag världens lataste dag och idag tänker jag vara lite nyttig. Imorgon är det jobb igen...

Förresten, Peter är tydligen i stan med sin nya flickvän. Min första reaktion när han berättade var glädje för hans skull. Min nästa reaktion var att jag ville att de båda skulle dö. Min trejde var patetisk ensamhet och misär. Just nu känner jag att jag inte bryr mig, det är klart grabben ska ha en tjej liksom. Men han sa något intressant i telefonen och det var att han gav sig själv en månad av olycka i Linköping och sedan kom han över mig (inte för att jag tror att jag omöjlig att komma över eller så). Sedan mådde han bra. Och det slog mig att jag aldrig gav mig själv den tiden. Jag började träffa andra nästan direkt efter att han flyttade, liksom för att skjuta upp "sorgen". Men det funkar inte så, man måste ge sig själv tid att komma över någon.

Därför släpper jag alla tankar på eventuell kärlek från och med idag. Jag ska tänka på annat, sen får vi se vad universum har planerat åt mig. Ja, jag tror på sån skit. Och ja, jag vet att det inte var längesen jag postade en smärre kärleksförklaring, men jag har alltid vänt snabbt. Jag ser inget fel med att vända helt om från en dag till en annan. Inte när det gäller en själv.

Cheers.

Okej.
Så nu har jag en flaska hallonsoda, nyss ätit upp min twix och har haft lite mer att göra.

Mackan sa nyss på msn att han aldrig skulle kunna sova i samma säng som en annan kille. Lite töntigt tycker jag. Det är rätt mysigt att sova med en kompis, man ligger och snackar tills man somnar och slipper vara rädd för mörkret. För man är ju inte ensam.

Sen kom jag att tänka på en annan dudepolare jag har. Han har en vana att, så fort alkholen slagit till, säga lite för mycket. Det kan ju vara kul, och andra roar sig säkert åt det, men det slog mig att jag är likadan.
För han råkade öppna munnen just åt mitt håll för ett tag sen "nämen,haha" svarade jag. Men vi är mer lika än jag trodde först. Ibland när jag pladdrar vet jag inte själv vad som är sant och vad jag inblillar mig. Kan det vara så att jag ljuger mer än jag vet om?

Jag måste börja vakta inte bara min tunga utan också min hjärna, för det är i skallen lögnen föds.

Nu slutar jag om en halvtimme.

Sen är det fest. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha på mig men jag tänker se ut som Holly Golightlys och Pete Dohertys kärleksbarn.

Mitt jobb är soft. Just nu sitter jag vid mitt avskärmade skrivbord, kollar underkläder på Topshop och har tagit av mig skorna. Det är asskönt att vicka på tårna för jag har mina kashmirstrumpor på mig.
Twix på skrivbordet.

Men fan! Jag vill ha nåt att göra! Jag blir klar med alla morgonens grejer en timme före lunch och på en fredageftermiddag är det inte många som behöver kundservice.
Hoppas det blir packat med grejer på måndag. Hoppas,hoppas....

Jag kan prata mer om mina strumpor sålänge. De måste vara mitt bästa fynd ever! Rea på Lindex, 70% kashmir, 30kr paret och jag köpte två par.
Till mindre lyckade köp kan vi räkna kjolen jag köpte idag på lunchen. Den är bara svart och sladdrig och ful.
Jag ska lämna tillbaka den sen.

Nu kollar jag Shopbops rea. Jag kommer aldrig att ha råd att handla där, om jag så säljer mig 10000 gånger.

I see you out sometimes by coincidence
Been reading about you, I know where you've been
You don't know how much I liked you and I think of you
So much to tell you, to fill you in

Where you go
Is where I want to be
Wherever you go
Is where I want to be

I wonder if it's right to call you a friend
I remember your eyes, they made me way too late
Now if I'm standing at a party or waiting for the train
I know you're out there, can't wait till we meet again

Where you go
Is where I want to be
Wherever you go
Is where I want to be

Where you go
Is where I want to be
Wherever you go
Is where I want you to lead me
To lead me

So much to tell you
I have to find you
It's time I see you
I wish we were alone
And it was late at night
I met you at a party
It was a crowded room
I couldn't hear you talking
You tried to hold my hand
And then you left without me
But don't you know that where you go
Is where I want to be

Jag bloggar, alltså lever jag.

Jag varit på vlt, jag har ätit hos mormor och morfar. Nu dricker jag smoothie (det finns på tetrapack nu, underbart) och försöker uppehålla mig själv.
Snart ska jag fixa fötterna så att dom är fina till på torsdag.
Just det, jag har inte ens nämnt studenten här. Men alla gör liksom det överallt och hela tiden så det känns överflödigt.
Ikväll är de flesta på maskeradfesten.
Fan, jag har fått ont i halsen. Hoppas det går över imorgon. 



ÅH VAD FAN ÄR DET JAG BABBLAR OM? Jag bryr mig inte om jag har lite ont i halsen. Jag bryr mig inte om mina fötter.
Kan jag sluta bajsa i min egen mun och låstas om som att jag har något att säga?
Jag träffades av blixten igår. Jag kan inte komma runt det. Det enda jag önskar är att det hände lite tidigare. Då hade jag kanske inte fuckat upp allt som jag har gjort nu.
Nu kan jag inte göra något åt det. Jag får gå runt och ha ont i revbenen tills det antingen löser sig eller går över.
Varför? Varför nu? Jag måste ägna mig åt att bli vuxen och ha ett jobb och ta körkort. Jag har inte tid att gå runt med en massa känslor i bröstkorgen. Jag blir så idiotisk när jag gör det. Blind, ömklig och idiotisk.
Alla andra blir lyckligt kära och självsäkra och fucking lyfter från marken. Jag blir neurotisk, spyfärdig och patetisk.

Men jag vill visa allt som finns i mig. Jag vill hänge mig totalt.

Ibland önskar jag att jag kunde öppna en liten lucka på mig själv och bara känna hur allt pyser ur en som världens fetaste cykelpunka. Inte livet då, utan tankar.
Jag har förmodligen ett fruktansvärt stort behov av att öppna mig. Men jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga. Det blir aldrig sådär välgörande som jag vill att det ska bli.
Det beror på att jag inte vet vad mitt problem är riktigt.
Jag kan inte säga varför jag mår såhär. Fan, jag vet inte ens hur jag mår.
Jag mår bra. Egentligen. Mitt liv är bra. Och ändå ... ändå känner jag mig ensam. Ledsen. Liten. Kall. Hopplös.
Det är underliggande, finns med mig hela tiden liksom.
Jag grinar till lama filmer när ingen ser mig.
Jag tar fram mobilen i tid och otid för att se om nån har ringt. Men jag väntar inte ens samtal från någon.
Jag vet ine vad jag vill riktigt. Jag går och väntar på att bli räddad, bortsvept, men jag vet inte från vad eller av vem.

Visst har jag folk att prata med. Hur många som helst nästan. Men jag har samtidigt ingen att prata med. Manisk går jag igenom telefonboken, msn-listan, vänskapskretsen och hela jävla stan känns det som.
Maniskt.
Vad är jag ute efter?
Vad är det jag saknar?

Till er som känner mig så bra att jag blir rädd ibland.
Jag vet att ni inte vill att det ska vara så enkelt.
Att jag inte är så dum och simpel.'
Men i själva verket vet jag precis vad som är fel.
Förlåt, men jag är inte klok och stark som ni.
Jag mår som bäst omhändertagen.
Jag orkar inte umgås med mig själv såhär ofta mer.

Jag vill vara längtad efter.