disco2000

Men jag saknar redan de där händerna. För att inte tala om läpparna.

Härmed bryter jag min rad av vita helger. Kroppen kommer förmodligen inte att bli lika glad som skallen, då all tolerans är så gott som bortslipad, men  vad gör det om en vecka?

Hem och peppa snart. Kasta i mig nåt ätbart lär jag väl göra eftersom att min lunch bestod av en donut. Är sugen på kött (nej Hanna, om du läser, kött man äter).


Varför babblar jag bara?

Sånt jag fnissar åt idag.
Penisordlekar.



Och lite annat. Tänk vilken underbart nervös helg det här kommer att bli.
Jag gillar när det kittlar i solar plexus.

Stulen bild från flickr.


Det fins mycket som är fint.
Speciellt idag.

Varför får jag inte leva Pamela Des Barres liv? Varförvarförvarför?
Jag vill också vara inneboende hos Frank Zappa, ha en affär med Mick Jagger och bara spendera mina dagar med diverse knäppa tidsfördrivargrejer. Jag hade passat så jävla bra in i den livsstilen.
Istället sitter jag i Västerås, med ett galopperande hjärta, nervryck i fingrarna och en längtan under huden som kliarkliarkliar. Det som borde vara världens enklaste sak har blivit svårare än något annat.
Jag är 20, full av liv som behöver levas, tankar som behöver utforskas och känslor som behöver uttryckas. Lyft mig från marken och visa mig något jag inte sett än! Mitt hjärta orkar inte trampa runt i minnen och gamla historier mer nu, nya måste skrivas. Det måste vara möjligt. För det är väl inte slut nu? Jag kan väl inte ha förbrukat alla intressanta karaktärer, underbara egenheter och knävikande beröringar?

Det känns svårt att övertyga folk om hur många kilo lycka jag har innanför revbenen när jag samtidigt är så sorgsen att jag bara vill smälta ihop till en pöl på golvet och aldrig mer röra mig utanför hemmet. Jag vet att mitt hjärta är krossat. Men det betyder väl inte att det måste sluta slå? Eller? Det slår fortfarande för någon speciell. Men jag svävar i ovisshet.
Så tills DEN dagen kommer (när jag vet om den här vintern ens var värd att dokumentera) skulle jag vilja ha något att uppehålla mig med.
Där kommer drömlivet in i bilden. Just nu är min hjärna så hårt arbetandes med att dagdrömma att det är svårt för mig att prata vid vissa tillfällen. Hela min kropp sätts lite i trans och jag ÄR där, mitt i glittret och det dåligadåliga levernet.
Jag sitter där, vid borden, på förstärken, på hotellsängen, och observerar. Tar del av. Skrattar med. Dansar.
Lite i bakgrunden bara. Fast bara i min hjärna.

Det är lika underbart varje gång jag hittar något att gå upp hämningslöst i. Det är en trygghet, någonstans att fly.
För om det skulle visa sig så olyckligt att jag inte har fler kickar och överraskningar kvar, så har jag något att dämpa fallet med. En livlina. En fosterställning och en fantasi.
För närvarande är allt jag kan göra att gå och lägga mig varje kväll och tänka tills det gör ont på nästa par skuldror som ännu inte vet om att de är objekt för någon hopplös drömmares beundran.

synd att hon är färsk när hon är lost i skallen. men så äre väl ofta


Nu riktar jag mig inte till dig som sa det, eller den det handlade om.
Jag riktar mig till snubbars bättre vetande.
SLUTA TÄNDA PÅ TJEJER BARA FÖR ATT DOM VISAR MASSA HUD.
Det är bara ett sätt att dra uppmärksamhet från att de är helt jävla pantade.
Ni blir lurade. Rädda er själva innan det är för sent!


Ps. alla tjejer med urringning OCH miniskirt är inte blåsta. Det kanske finns en handfull med begåvning.

Jag har matlåda idag. Triumfernas triumf.


Imorgon är det helg. Jag hoppas att du har något fabulöst och underbart planerat, att du kan ta på dig dina snyggaste stass och vara öppen för alla möjliga äventyr. Själv tänker spendera fredagen med min mamma och bara göra ingenting. Fruktansvärt skönt.
Min teve pajade dessutom häromdagen, så jag har varit tevelös två kvällar i rad nu. Visst  känns det lite konstigt (är tydligen mer tevefreak än jag trodde) men ändå, det funkar. Jag har läst, börjat ta undan julen lite smått, vilket alltid är lika sorgligt, och läst I'm With The Band av Pamela Des Barres. Den är smaskig.
Iaf om man gillar skvaller om rockstars från 60-70 talet och sagor om uppror och om att upptäcka livet, vilket jag gör.

Jag saknar att ha pengar att spendera. Det suger verkligen att spara.

Fast hade jag sparat lite tidigare hade jag att pengar att spendera nu, bla bla bla.

Fast mitt begär att köpa saker börjar klinga av. Jag minns att jag ville ha något, jag minns bara inte vad.

Och måste det blåsa så jävligt? Somliga promenerar faktiskt hem.

Jag skulle ge vad som helst för en bit friterad kyckling just nu.
Vad.Som.Helst.
Det är konstigt, för förut kunde jag inte få nog av sötsaker. Mitt sockerbehov var genom taket och jag blev ond om jag inte fick åtminstone lite socker varje dag. Sedan gick jag cold turkey och bara slutade med socker.
Förmodligen det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag gillar fortfarande godis och sånt, men jag har inget behov av det. Jag känner inget sug.
Baksidan av det här är att min kropp istället utvecklat ett nästintill sjukligt saltbegär. Salt, stärkelse, flott (friterad mat).
Med jämna mellanrum skriker min mage efter sådant, det blir allt jag kan tänka på och gissa om jag blev glad när salt och vinäger chipsen kom tillbaka till affärerna. Salt, syra, potatis, allt på en gång.
Jag dränker mina sallader i vinäger och citron.
Hur gick det här till?
Mina smaklökar har blivit galna, det måste vara så. T o m surkål låter frestande i mina öron.
Det bästa är ändå friterad kyckling från Thai Fastfood. Det måste vara den bästa jag någonsin ätit.
Tyvärr har jag absolut inte råd att äta ute just nu, så det kommer dröja innan jag kan vräka i mig den igen.
Fast å andra sidan ska jag till Thailand och där lär det ju finnas deep-fried stuff i överflöd.

Jag vet inte varför jag skrev såhär mycket om mitt saltbehov.
Det är en timme kvar till lunch och jag är ruggigt hungrig. Kanske därför.

1. Lära mig ett gitarrsolo utantill. Nu snackar vi typ Mark Knopfler klass.
2. Skjuta med ett riktigt vapen. Helst på en skjutbana, jag vill inte skada någon.
3. Sälja knark, iaf en gång.
5. Ha stormigt förhållande med fransk konstnär. Han ska heta typ Jean-Luc eller nåt annat dubbelnamn, och alla mina vänner ska säga "Jean-Luc är inte bra för dig. Du måste lämna honom." Och jag ska säga "Nej, ni förstår inte. Vi älskar varandra, han är bara så svartsjuk av sig." Så ska vi ha storslagna gräl och bli sams ännu mer storslaget.
6. Skriva en bok.

Bubblare: Lära mig surfa eller skejta, nån sorts brädåkning iaf. Jobba i baren på en strippklubb, helst i Australien. God knows why.

Det kommer mer, var så säker.

Förresten så går jag igenom mina gamla inlägg nu (skitnördigt, jag vet) och hittade en grej som jag nästan hade glömt bort. Väldigt fint, tycker jag själv, och träffsäkert när det kommer till att beskriva mina tankar om en viss person.
"Ett namn i mobildisplayen kändes som en parad med vita hästar och dansande dvärgar.
Men det är ju bara bokstäver jag själv matat in. After all var det ju inte du och jag som hade information att utbyta.
Ändå bläddrar jag fram dig i samtalslistan bara för att jag kan."
Jag är väldigt bra på att bygga upp förväntningar och illusioner, förmodligen för att jag alltid haft en livlig fantasi, men något inuti mig säger att jag ska hålla fast vid den här tanken.
Även fast det kanske varit lite si och så med att applicera den på verkligheten är jag inte färdig med den.
Det är värt att kämpa för något man vill ha.