kort bara
En så bisarr tanke som att man helt enkelt får svälja vad livet ger en och hoppas att man inte får salmonella, slår mig allt som oftast. Ibland känner man sig ensam, ibland är man flat broke, ibland domnar ens läppar bort för att man aldrig ville sluta kyssa någon, ibland sitter man i en taxi och sjunger för högt till radion med världens bästa vänner och ibland vill man bara spendera tid med sin rostmacka och Mr. Potter.
Allt det här (och mycket, mycket mer) är liksom bara en del av livet. Och vet du? Allt som har med livet att göra är så jävla fint. På riktigt.
so I can shake you
När det blir tyst försöker jag alltid reda ut knutarna i mitt huvud, jag misslyckas och kväver sedan alla möjligheter till klarhet med popmusik istället.
Men det växer sig starkare än vad jag var beredd på när jag klev upp imorse, och snart har det brottat ner mig helt och hållet.
Har du någon gång samlat känslor under tungan? Bitit dig så hårt att allt blödde samman och kastat ut det vid helt fel tillfälle? Har du någon gång sålt hela din världsbild för två öl och en hand att hålla fast vid på bussen hem?
Isåfall vet du exakt hur det känns här just nu, mellan mina väggar. Som att se sig själv falla framstupa och kyssa kullerstenarna när du landat. Om inte så har jag i alla fall försökt ta dig till mina platser, det är inte så farligt här som det ser ut vid första anblicken och det är inte för att jag fryser som jag har gåshud på armarna. Lägg ditt hjärta närmare mitt och dina frågor utanför dörren.
oh/thehumanity
Hur kan man ta ställning mot något, och sedan göra exakt samma sak själv?
Jag antar att det är i självexploateringens goda namn, men någonstans måste väl varje människa ha ett uns av integritet? Visst, folk vänder sig om och tittar när du går förbi. Så långt har du lyckats, men jag kan inte låta bli att fundera över deras intentioner. Jag kan säga för min egen del att den sortens uppmärksamhet bara skulle kännas obekväm. Oavsett vad jag gjorde eller hur jag sett ut.
Jag har mer eller mindre slutat lägga upp foton i den här bloggen (mest för att min kamera blev stulen i somras och jag har inte skaffat en ny). Likaså skrev jag mycket mer utlämnande om mitt festande förr i tiden, det satte mig i lite känsliga situationer och jag valde att tona ner den delen. Jag skulle kunna göda er med detaljer om fyllor, skvaller och snubbar tills ni spyr, men det känns för personligt.
Så, ja, det här är i högsta grad en censurerad blogg.
so when you're fed up
Jag såg Solens Mat på svt play nyss, och med i avsnittet var ett litet reportage om vad som tros vara världens äldsta olivträd. Över 2000 år gammalt. Lika gammalt som kristendomen. Man skulle lika gärna kunna säga att vår tideräkning började med att det trädet började gro.
Det har stått tåligt genom jordbävningar, konflikter och blixtnedslag. Kanske låter det konstigt, men det här trädet inspirerade mig så sjukt mycket! Det finns faktiskt saker i världen som existerar helt utan våran hjälp och som är helt och hållet fullkomliga i sin enkelhet.
Det kan vara ett olivträd eller intrycket du inte vet om att du gjorde på någon.
Helt plötsligt kändes den här oändliga vintern och livskrisen inte så förfärlig längre.
ingenting men allting. samtidigt.
Jag vill att du ska känna mina ord, långt inne i bröstkorgen, och har jag riktig tur så förändrar de dig lite. Jag vill skriva om saker så fina att det får flickors ögon att tåras och pojkar att få dåligt samvete över ingenting. Jag vill få dig att skratta, även om jag inte hör precis när tystnaden i ditt rum bryts.
Allra mest vill jag öppna ögon. Inspirera. Ta någon lite närmare sanningen (vad den än kan vara).
Har du någon gång suttit så tyst och stilla att det enda du kan höra är luften som trycker mot dina trumhinnor? Den känslan vill jag döpa. Jag vill ägna sidor åt minuterna på morgonen när ljuset är sådär krispigt och perfekt, och så bra att du kan räkna hans ögonfransar. Du ser fästet på var och en av dem.
Jag vill raljera om barn som aldrig lär sig hjula och är allergiska mot det bästa de vet; kaniner. Hur de sitter i timmar i sina rum och ritar teckningar av drömdjur som fläckas med förskoletårar.
Jag vill skriva enkla, avskalade satser om världens svåraste sak. Kärlek. Jag vill göra en manual över de 10 000 saker vi gör fel, hur vi sårar, och hur vi kan undvika dem. Jag vill konstatera hur trottoaren löses upp och flyter iväg till ljudet av din sms-signal. Hur det helt plötsligt inte gör något att du får stå och skämmas i kassan på grund av "dålig kontakt med banken" för det är ändå bara ditt skal som är där. Du själv ligger kvar mellan lakanen och spinner ikapp med någon som låser sina fingrar runt dina som om du hade någonstans bättre att vara.
Jag vill berätta om hur det känns att inte längre vilja äta kött. Och om ilskan när du glömt bort att du inte längre ville det. Jag vill hitta på saker också! Storslagna lögner om fältherrar och filmstjärnor.
Det vill jag göra. Bara det.
Hur ska jag kunna skriva om semester, när jag har turkosa ögon i hjärnbalken?
nu när vi inte ens har en kommunikation att förlita oss på.
Just ikväll blev allt som en dimma och jag skyller på Dagens Nyheter, webb-tv och ditt ansikte. För dina drag är fan min kryptonit. Jag bara smälter till ghee (klarifierat smör i indisk matlagning) och känner just nu att jag vill kräkas. Jag vet inte om det beror på svullna halsmandlar eller salmiakdoften du lämnade i mitt nervcentra. På nyårsafton slog jag en okänd kille rakt över ögat för att han trängde sig till en taxi. Skulle du avsky mig för något sådant?
Nu kommer kväljningarna igen. Jag förstår inte hur folk kan prata om det här med ord som 'skimrande', 'magiskt' och 'omvälvande'. Själv känner jag som om Patrick Morrissey bodde i mitt mellangärde.
jag erkänner
Jag saknar dig så mycket utan att riktigt veta varför. Mitt i natten, när jag kliver upp och gångerna jag missar bussen (ofta). Jag vill att du ska veta när jag köper nya kläder och skvallrar med mina kompisar. Tänk om du bara var en vanlig person och inte alls så skräckinjagande.
Jag minns när du sa att jag kunde ringa dig när jag ville, och jag önskar att det vore sant.
mellanstad
Vill du ha ett nytt jobb inom ett helt annat område än det du har nu så är det svårt att få in en fot någonstans, såvida du inte känner någon. Och i en stad där alla vet allt om varandra blir du förvånad över hur få du faktiskt känner.
Nu ska de stänga min gamla högstadieskola, lokalerna där jag lade grunden till hela min identitet och kanske också platsen som bäst förkroppsligar Västerås. Det är inget fel på det stora hela, men det är fortfarande lite trångsynt och lite för nedlåtande mot dig som inte är tillräckligt hårdnackad.
H sa, näst senaste gången han var här, att han gillar "småstadslivet". Att han tycker att min stad är charmig, nästan pittoresk.
Men jag vill inte kalla det småstad. Jag vill kalla det nästanstad.
Vi är nästan där.
Vi gör vad vi kan för att överleva snålblåsten i våra bostadsområden. Ibland innebär det att vi flyr någonstans där ljusen är tända längre, och där gatorna känns oändligt kantade av tillfällen. Jag ska själv göra det snart, men jag lovar att jag kommer att skruva lite obekvämt på mig när jag står i baren och väntar på min tur. Jag kommer att känna mig lite malplacerad, ja. För erkänn att det känns lite för enkelt i huvudstaden? Allt bara finns där serverat. Visst gillar vi lite att skjutsa varandra på pakethållaren i uppförsbacke? Visst gillar vi att armbåga oss fram?
Innerst inne tycker vi nog om våran stad precis som den är. Annars hade vi väl förändrat den för längesen, eller hur?
Hora!
Den här levnadsstandarden är inget jag är van vid. Jag är konsument ända in i själen, damn it!
it'sthe/hustle
Jag skyller på Topshop och ICA Maxi (där jag spenderade 30-40 spänn om dagen på kaffe och mackor när jag jobbade) den här gången.
Det här är ingen främmande situation för mig, jag är liksom expert på att vara pank. Hell, jag är till och med pengalös när jag jobbar heltid! Skillnaden nu är att jag inte vet vad min nästa inkomstkälla ska bli.
I somras jobbade jag inte, men ändå lyckades jag gå ut flera kvällar i veckan och åka på festival. Jag förlitade mig mest på skatteåterbäringen, som var rätt trevlig, och mina snälla föräldrar.
I början av hösten blev jag beviljad Alfa-kassa från datumet jag slutade på VLT och hann få typ 3 utbetalningar innan jag började plugga och fick CSN-pengar istället. För tydligen kan man inte få både och..
Fast nu är jag snart klar med pluggeriet. Vad fan gör jag nu? Lek med tanken att jag inte får jobb förrän om 4 månader, vad ska jag leva av fram till dess? Jag har ca 200 dagar kvar som Alfa fortfarande är skyldiga mig ersättning för men om det betyder att jag måste ansluta mig till Arbetsförmedlingen igen för att få dem, så säger jag nej tack. Det går jag helst inte igenom en gång till.
Ja ja, first things' first, jag har en avlöning i december att se fram emot.
It's all in the hustle.
no/intercourse/anyway
Jag har alltid älskat den här bilden. Har egentligen aldrig reflekterat över John och Yoko/deras pardynamik, men jag får ändå känslan av det här representerar DEM. Han hetlevrad och impulsiv. Hon sval och eftertänksam.
På tal om tanke, så slår en miljon mig just nu. Jag tänker på cigarettpapper som frasar, hur ögonfransar känns mot kinder, örhängen, hur skönt det är att ta av sig skorna när man kommer hem, cykelturer, sovmorgnar och på hur gott en man som nyss ätit vattenmelon smakar.
dig deep
Min morfar, som spelade kontrabas som ung och lärde mig knäppa med fingrarna. Som alltid sjöng Pippi Långstrump fel med flit för att han ville höra mig sjunga den som den skulle vara. Min Deda.
Jag lovar att alltid bara sakta (jag älskar hans svenska) och alltid vara extra spezial.
tues
En sak först bara; vadå 19 sidor plus hundraelva till? Jag greppar inte.
Jag verkar genomgå en del förändringar just nu. Igår var jag på Hälla, och jag var inte ens halvsugen på att köpa något. Snarare blir jag på dåligt humör av att kolla på kläder, så jag tänkte att jag skulle köpa med mig en tidning hem istället. Men vid närmare eftertanke kände jag inte för modemagasin heller.
Ska det här utvecklas till en permanent karaktärsförändring eller är det bara en tillfällighet?
Ytlighet är ju verkligen inte bra, egentligen, så på ett sätt skulle jag vilja vända mig bort från min shoppingmani och slösaktighet.
Jag blir så arg på mig själv när jag trampar snett. Jag vill vara bättre än så, fastän jag vet att jag bara är människa, jag vill se klart. Kan jag bara hålla huvudet där det ska vara känns det som att jag kommer att hamna rätt hur jag än gör.
Jag måste plocka ner en del folk från piedistalerna jag satt dem på också, men det är mitt eget jobb.
Nu blev det här introvert och flummigt, I bet, men alla behöver lägga ut spår till sig själva ibland.
parentes
Hur man gör när man romantiserar är jag väl införstådd med, men romantik...inte så mycket.
Jag är inte ens säker på att jag varit med om ett romantiskt ögonblick (Hur länge varar ett sånt?).
Eller? Panik! Jag hatar när jag inte förstår saker!
Och det här skriver jag inte för att jag är bitter eller kärlekslös eller blablabla. Jag bara läste något om romantik och kom att tänka.
theymade/medoit
Likaså är jag fortfarande full av hormoner och skit. När ska det weara off?
Det är smått påfrestande.. fast ändå skönt att ha något att skylla på ibland.
qt
Från fina Le Love
yta
Känner mig juvenil, obstinat, lite androgyn och faktiskt råsexig. Just nu.
Har ont i halsen, gårdagens frisyr, Beverly Hills t-shirt.
Men jag känner att, just i det här ögonblicket, hjärnan växer.
Att jag nästan, nästan kommer till insikt.
Jag önskar att Jessis celebcrush satt bredvid mig (om jag får låna honom såklart) och viskade viktigheter i mitt öra. Det hade jag tänt på. Just nu.
turnback/thecover
Så mycket konstiga drömmar inatt. Inte obehagliga, bara oförklarliga.
Men jag ska erkänna/avslöja/berätta en sak. Idag finns inte mycket att göra, verkar det som.
Visst jag kan åka ner på stan och rota i second hand piles (som jag egentligen vill göra) eller så kan jag ta en långpromenad med hunden och sen bara slappa hela dagen. Men jag har en rastlöshet och alla är rätt otaggade idag. Dagar som den här önskar jag att jag hade någon. En sån där speciell.
Då spelar det liksom ingen roll om man bara hänger inne och spelar playstation hela eftermiddagen, det känns inte lika bortkastat. Eller så kan man lyssna på musik, dricka öl och snacka skit om varandras kompisar till långt in på natten. Eller klä upp sig lite och gå och käka en fancy och sjukt utdragen middag.
Vad fan man vill. Fast, du vet, det här är ju inget jag erkänner i vanliga fall. Jag är ju självständig, singel och slå klackarna i taket. För det mesta.
Jag är snart 21. Berör mig, någon.
what/towear
Sedan jag klippte mig, och hela veckan för den delen, har jag haft samma oversize leotröja och strumpbyxor. Jag ids liksom inte byta kläder ibland, och sen har vi ju tvättaspekten att se till också. Det mesta har varit skitigt.
Vad pratade jag om? Just det, att jag inte vågar byta kläder. Jorå det är bara att kasta sig ut och se var man landar. Drar nog på mig studentklänningen kvällen till ära. Det är ju faktiskt torsdag och jag är bjuden på Idol nere hos Jessi.
Ps. Jag hade inte en vit klänning på studenten. Kändes viktigt att poängtera det.
just/cursing
Nu blev jag bara så jävla förbannad på allting i hela jävla världen.
Förbannad över att jag inte får ihop min uppsats. Förbannad över ångest.
Förbannad på folk. Förbannad över att jag är hungrig och trött samtidigt.
Förbannad på att ingen lyssnar på mitt gnäll. Förbannad på allt.
Förbannad på att datorn snart laddar ur och sladden är i köket.
Förbannad över att den enda människan i världen jag skulle kunna tänka mig att röra (just nu) absolut inte tänker i de banorna och är skitlångt bort och fuck fuck fuck it. Jag har inga alternativ. Jag är verkligen en one-man-woman så länge jag är ensam.
Förbannad jävla skit.
