disco2000

Jag funderar så mycket över Västerås och hur livet här egentligen är. Vi klagar så mycket på att det inte finns något att göra, inga möjligheter, ingen shopping, ingenstans att äta, inga bra bussförbindelser, inga vackra ögon och inga dansgolv värda namnet. Det är inte så litet att det känns okej att förslappa sig själv till småstadsbo, men det är inte heller tillräckligt stort för att vi ska känna oss urbana.
Vill du ha ett nytt jobb inom ett helt annat område än det du har nu så är det svårt att få in en fot någonstans, såvida du inte känner någon. Och i en stad där alla vet allt om varandra blir du förvånad över hur få du faktiskt känner.

Nu ska de stänga min gamla högstadieskola, lokalerna där jag lade grunden till hela min identitet och kanske också platsen som bäst förkroppsligar Västerås. Det är inget fel på det stora hela, men det är fortfarande lite trångsynt och lite för nedlåtande mot dig som inte är tillräckligt hårdnackad.
H sa, näst senaste gången han var här, att han gillar "småstadslivet". Att han tycker att min stad är charmig, nästan pittoresk.
Men jag vill inte kalla det småstad. Jag vill kalla det nästanstad.
Vi är nästan där.

Vi gör vad vi kan för att överleva snålblåsten i våra bostadsområden. Ibland innebär det att vi flyr någonstans där ljusen är tända längre, och där gatorna känns oändligt kantade av tillfällen. Jag ska själv göra det snart, men jag lovar att jag kommer att skruva lite obekvämt på mig när jag står i baren och väntar på min tur. Jag kommer att känna mig lite malplacerad, ja. För erkänn att det känns lite för enkelt i huvudstaden? Allt bara finns där serverat. Visst gillar vi lite att skjutsa varandra på pakethållaren i uppförsbacke? Visst gillar vi att armbåga oss fram?
Innerst inne tycker vi nog om våran stad precis som den är. Annars hade vi väl förändrat den för längesen, eller hur?