disco2000

Du vet, solen värmer mitt ansikte samtidigt som jag fryser fingrarna av mig. Cyklar snabbare än vad som egentligen känns säkert för på skuggsidan ligger isfläckarna fortfarande brutalt svarta på asfalten. Är det meningen att jag ska slå sönder skallen kommer jag att göra det ändå. Förr eller senare. Mot betong eller kärleksbrev, båda har lika vassa kanter.
Så jag släpper taget om handbromsen och det känns som att tusen små soldater marcherar rakt in och igenom min bröstkorg. De skjuter små missiler fulla av endorfiner och får mig att rota i fickan efter min telefon. Jag bryr mig inte om att hålla ögonen på vägen. Vad jag ska göra med telefonen vet jag inte än. Om jag ringer, vad ska jag säga? Att jag cyklar på Vallbybron i trehundrafemtio kilometer i timmen och bara kom att tänka på dig? Det håller lika dåligt som mina ursäkter för att inte kasta mina armar runt dig den där dagen som känns så långt borta nu.
Solen fortsätter att blända mig och jag kommer att tänka på dagar som flög förbi när man jag var 14 och helst av allt bara ville hålla någon i handen på frukostrasten. Växvärk på natten och magklumpar på dagen. Fast mina fastfrusna händer håller krampaktigt i handtagen på mitt cykelstyre och det blir svårare att minnas för varje centimeter som går. Är det meningen att jag ska slå sönder skallen kommer jag att göra det ändå. Förr eller senare. Men aldrig på rullgrus eller vinddraget från långtradare.