disco2000

Jag vet inte var jag ska börja.
Det var kväll, jag satt hemma med mobilen i handen i flera timmar. Sms. Samtal. Anteckningar.
Musik i hörlurarna. SIttdansade i sängen. Hade tysta konversationer med Kurt Cobain på väggen.
Runt elva somnade jag. Vid två ringde det. Någon ville komma till mig. Nu? Frågade jag.
Ja, tydligen. Så, okej. Jag trodde inte att han var seriös. Jag tror aldrig att något är seriöst.
Men så ringde det igen. Jag skulle komma ner. Så jag klädde på mig. Så tyst jag bara kunde. Jeans, tjocktröja, satte på mig kängorna i trappen för att inte klampa runt i hallen.
Och han stog där utanför. Jag visste inte vad jag skulle säga (som vanligt). Det var iskallt. Han svepte sin jacka runt mig så att jag inte skulle frysa. Sen stog vi så. Supernära. Jag kände doften från hans nacke och varenda jävla hjärtslag. Vi höll varandras händer i hans jackfickor. Fan att det var mitt i natten. Jag ville inte gå upp igen men jag visste att jag snart var tvungen. Jag hoppas att han förstår att jag helst av allt i hela världen vilje följa med honom.
Överallt. Alltid. 
Sen gick han hem. Jag stapplade upp för trapporna och svimmade i hallen.

Men på morgonen fanns ingen ångest kvar.