Jan 11th 2009
Varför får jag inte leva Pamela Des Barres liv? Varförvarförvarför?
Jag vill också vara inneboende hos Frank Zappa, ha en affär med Mick Jagger och bara spendera mina dagar med diverse knäppa tidsfördrivargrejer. Jag hade passat så jävla bra in i den livsstilen.
Istället sitter jag i Västerås, med ett galopperande hjärta, nervryck i fingrarna och en längtan under huden som kliarkliarkliar. Det som borde vara världens enklaste sak har blivit svårare än något annat.
Jag är 20, full av liv som behöver levas, tankar som behöver utforskas och känslor som behöver uttryckas. Lyft mig från marken och visa mig något jag inte sett än! Mitt hjärta orkar inte trampa runt i minnen och gamla historier mer nu, nya måste skrivas. Det måste vara möjligt. För det är väl inte slut nu? Jag kan väl inte ha förbrukat alla intressanta karaktärer, underbara egenheter och knävikande beröringar?
Det känns svårt att övertyga folk om hur många kilo lycka jag har innanför revbenen när jag samtidigt är så sorgsen att jag bara vill smälta ihop till en pöl på golvet och aldrig mer röra mig utanför hemmet. Jag vet att mitt hjärta är krossat. Men det betyder väl inte att det måste sluta slå? Eller? Det slår fortfarande för någon speciell. Men jag svävar i ovisshet.
Så tills DEN dagen kommer (när jag vet om den här vintern ens var värd att dokumentera) skulle jag vilja ha något att uppehålla mig med.
Där kommer drömlivet in i bilden. Just nu är min hjärna så hårt arbetandes med att dagdrömma att det är svårt för mig att prata vid vissa tillfällen. Hela min kropp sätts lite i trans och jag ÄR där, mitt i glittret och det dåligadåliga levernet.
Jag sitter där, vid borden, på förstärken, på hotellsängen, och observerar. Tar del av. Skrattar med. Dansar.
Lite i bakgrunden bara. Fast bara i min hjärna.
Det är lika underbart varje gång jag hittar något att gå upp hämningslöst i. Det är en trygghet, någonstans att fly.
För om det skulle visa sig så olyckligt att jag inte har fler kickar och överraskningar kvar, så har jag något att dämpa fallet med. En livlina. En fosterställning och en fantasi.
För närvarande är allt jag kan göra att gå och lägga mig varje kväll och tänka tills det gör ont på nästa par skuldror som ännu inte vet om att de är objekt för någon hopplös drömmares beundran.
