parentes
Det är såna här kvällar jag önskar att jag hade någonstans att ta vägen. Någon att ta vägen till.
Bara för att ha en bättre ursäkt än "jag vill inte vara här". De här väggarna står mig upp i halsen.
Jag sitter fast i mina egna rörelser och, gud vet, att jag håller dem jävligt begränsade. Det är ett tight fängelse.
Snart tar jag bussen.
Ingenstans.
Kommentarer
Trackback
