hejdåhejdå;
Idag
Flyttade Hanna till Paris (oui oui, mon dieu, baguette, bonsoir osv).
Inleder jag en halv jobbvecka.
Börjar Ramadan, tror jag.
Är första officiellt den första höstdagen. Och det känns i luften.
Jag älskar hur jag blir som människa på hösten. Borta är sommarflummet och allt vad volanger heter. Borta är illaluktande brun-utan-sol-hets orskad av en regnig semester. Längst bort är kravet på att man ska vara på så jävla bra humör bara för att det är varmt.
12:00
Nu ska jag ut på lunch, fortsätter om ett tag.
13:27
Tillbaka. Jag köpte två t-shirts, en jätteliten grå och en enorm svart med en ficka längst ner. Samt NYLON, äntligen!
Nog om det, mer om mig.
Det finns fler Anna än jag kan komma på just nu.
Och mest av alla gillar jag den här. För på hösten blir jag mer disciplinerad, strukturerad, jag tänker klarare och listigare om man så vill.
Jag kan kicka tillbaks och låta min hy bli sådär vit som den egentligen ska vara och spara massor av tid på att slippa hitta på ursäkter till varför jag klär mig helsvart idag igen. Jag kan ta upp min vana att utstuderat beta av bibliotekets engelska avdelning pärm för pärm, men bäst av allt; det dags att börja känna sig lite mer...ond.
Lite mer apokalyptisk, lite mer lou reed, lite mer kär i mig själv, lite mer sömnbrist, lite mer cigg och kaffe.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är ingen hippie. Det där sommarhumöret som alla snackar om har aldrig funnits i mig. Visst är det fint att sitta på en klippjävel, men inte mer än en timme annars får jag klåda. Jag får nästan aldrig som jag vill på sommaren, därför älskar jag höst.
Och därför, pojkar och flickor, kommer jag att gå runt med attiydproblem fram till den första december. Då tar nämligen julstämningen över.
När vi ändå är igång, i onsdags var jag sådär svennigt full på krogen. Förmodligen odräglig as fuck. I lördags var jag först astaggad och sedan lagom blasé på å2. Har kommit fram till att det egentligen bara finns en enda klubb jag gillar här i stan. Mest för att jag kan sjunga med i låtarna de spelar och för att den känns som en hemmafest som gick käpprätt åt helvete. Det enda som fattas är ett badkar att hångla i.
Flyttade Hanna till Paris (oui oui, mon dieu, baguette, bonsoir osv).
Inleder jag en halv jobbvecka.
Börjar Ramadan, tror jag.
Är första officiellt den första höstdagen. Och det känns i luften.
Jag älskar hur jag blir som människa på hösten. Borta är sommarflummet och allt vad volanger heter. Borta är illaluktande brun-utan-sol-hets orskad av en regnig semester. Längst bort är kravet på att man ska vara på så jävla bra humör bara för att det är varmt.
12:00
Nu ska jag ut på lunch, fortsätter om ett tag.
13:27
Tillbaka. Jag köpte två t-shirts, en jätteliten grå och en enorm svart med en ficka längst ner. Samt NYLON, äntligen!
Nog om det, mer om mig.
Det finns fler Anna än jag kan komma på just nu.
Och mest av alla gillar jag den här. För på hösten blir jag mer disciplinerad, strukturerad, jag tänker klarare och listigare om man så vill.
Jag kan kicka tillbaks och låta min hy bli sådär vit som den egentligen ska vara och spara massor av tid på att slippa hitta på ursäkter till varför jag klär mig helsvart idag igen. Jag kan ta upp min vana att utstuderat beta av bibliotekets engelska avdelning pärm för pärm, men bäst av allt; det dags att börja känna sig lite mer...ond.
Lite mer apokalyptisk, lite mer lou reed, lite mer kär i mig själv, lite mer sömnbrist, lite mer cigg och kaffe.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag är ingen hippie. Det där sommarhumöret som alla snackar om har aldrig funnits i mig. Visst är det fint att sitta på en klippjävel, men inte mer än en timme annars får jag klåda. Jag får nästan aldrig som jag vill på sommaren, därför älskar jag höst.
Och därför, pojkar och flickor, kommer jag att gå runt med attiydproblem fram till den första december. Då tar nämligen julstämningen över.
När vi ändå är igång, i onsdags var jag sådär svennigt full på krogen. Förmodligen odräglig as fuck. I lördags var jag först astaggad och sedan lagom blasé på å2. Har kommit fram till att det egentligen bara finns en enda klubb jag gillar här i stan. Mest för att jag kan sjunga med i låtarna de spelar och för att den känns som en hemmafest som gick käpprätt åt helvete. Det enda som fattas är ett badkar att hångla i.
Kommentarer
Trackback
