disco2000

När helgen nu kommer med krav om att jag ska vara världens gladaste/piggaste/snyggaste/och allmänt coolaste och vännerna lockar med gigs och alkohol så känner jag mig hyfsat dålig när jag säger "nej tack".
Det lockar inte.
Eller, jo, det gör det ju. Det lockar alltid. Var det upp till mig skulle vi festa varje dag och bara sparka folk i skrevet om de krävde något annat.
Men idag känner jag för något annat.

Jag vill bara åka buss och se vart jag hamnar. Vill hålla någon i handen vid hållplatsen (en cigg i andra handen). Vill skjuta upp middagen till halv ett på natten. Vill dricka mig småfull på heinekens och snubbla lite i badrummet. Vill fnissa hela vägen till soffan och landa i någons knä. Vill kolla på Idol och driva med alla deltagare. Vill stå på en bro och kasta tuggade godisar ner på bilarna.
Vill visa att jag kan flera låtar av NWA och The Streets utantill. Ha tumbrottningsturnering och Family Guy maraton.

Det är fan inga stora krav. Ändå ska det tydligen vara så jävla svårt.
Fatta att jag är trött på att dra på mig tighta klänningar och hoppas på det bästa varje helg.
Idag har jag på mig mörka stuprör, en slapp tröja och kängor alá Doc Martens, duger det? Kan jag hoppa på bussen och åka hem till dig runt sju?

Nej. Just det.
Det går ju inte.