disco2000

Ni vet vad jag drömmer om.

Fräknar, rufsigt hår, pianospel, vackra händer och bruna ögon.

Nyckelben och armar med synliga blodådror.

Jag vill ha ett hem med fönsterluckor, vita väggar och en katt.

Och en sån där pojke. Askkoppar lite överallt, en halvfull vinflaska på diskbänken.
Springa nerför gator halv fem på morgonen. Värma handen i en jackficka.
Läsa Dylan's Tarantula högt, gå runt i underkläder och äta flingor från kartongen.

Inget av det här kommer någonsin att hända mig.
Åtminstone inte i ett sammanhang, så tar inte alltför seriöst på den illusionen.
Jag ville spinna ut om den.
Fylla hela bildskärmen med fantasier och blablabla.
Men, fan. Jag orkar inte deppa över/sukta efter att livet ska vara sådär filmiskt och perfekt.
Jag är etthundra procent säker på vad jag är menad för.
Det kommer att bli så.
Ilband blir jag väldigt omogen i mitt sätt att uttrycka de här tankarna. Jag säger saker jag egentligen inte menar, dels för att jag vill såra, dels för att jag blir frustrerad när folk inte förstår.
Min verklighet (den jag tror på) är väldigt annorlunda från den jag borde ha.
Vilket är den jag beskrev lite vagt här ovan.
Jag vet knappt vad jag vill ha sagt nu.
Förutom att fantasier är en sak, och det är ofta bullshit och just fantasier.
Verkligheten.
Det är en annan femma.
Men jag kan vänta.
jag är säker på hur det kommer att bli till slut.