disco2000

En sak är jag så fruktansvärt rädd för, och värst av allt är att chansen att det ska inträffa är rätt stor; jag är rädd för att vakna upp en morgon och inte längta efter mina vänner. Jag har egentligen aldrig satt någon annan före, vare sig i tankar, hjärta eller handlingar, men jag vet att ju äldre vi blir desto mer skiftar prioriteringarna.
Just det där med att slå upp ögonen och planera hela sin dag med den som ligger bredvid och inte ens ha en tanke på skrattanfall och fikamaratons med sina bästa det lockar säkert många, mig gör det bara nervös och rastlös. Visst är det fint att vara stormkär men jag kommer aldrig att kunna sätta någon före chicksen.

Så vad ska jag göra för att behålla er livet ut? Sabotera era bröllop genom att dyka upp full och ljuga om när ni låg med halva Malmö FF samma helg? Mycket möjligt..