disco2000

Helt plötsligt känner jag den mest ödesdigra känslan av dem alla. Helt plötsligt slog det där dryga kvinnliga (fast elgentligen uppfunnet av manusförfattande bögar) tankesättet emot mig.

Jag vill ha ett förhållande.

Jag? Vill jag ha ett förhållande? Jag som förespråkat singellivets fördelar. Jag som alltid tror att gräset är grönare på den andra sidan. Vill jag helt plötsligt låsa mig till någon?

Det värsta är inte tanken i sig, för egentligen är det fint att vilja höra ihop med någon man tycker om, utan det faktum att jag inte vet vem jag vill ha ett förhållande med. Jag bara söker närhet lika desperat som en geting söker vägen ut genom fönsterrutan. Och de sorliga liknelserna slutar inte här. Precis som getingen så gör jag det bara värre för mig själv.

Är jag såhär puckad? Tror jag att kärlek och rosa skimmer väntar nerför vägen jag alltid väljer?
Jag orkar inte längre skylla på att jag inte var populär i högstadiet, eller att jag blivit försummad tidigare.

Kanske är det våren som vrider min hjärna såhär. Kanske är det paren runt omkring mig.
Fan också.
Jag vill bara ha närhet.
Ska det vara så satans svårt?