disco2000

Idag antar jag att jag har något som liknar det Holly Golightly skulle kalla för The mean reds.
Uppgivenhet.
Ingenting känns äkta och det finns inget jag kan göra åt det.

Låt mig förklara bättre;

När jag pratar vill min hjärna inget hellre än att stoppa idioten, dvs mig, som sitter och försöker lura sig själv att hon har något att säga. Jag både ljuger för och avslöjar mig själv i samma mening.
När andra pratar med mig tänker jag ibland att de lika gärna kan bespara sig ansträngningen. Jag är inte alltid intresserad och ofta låter det som att folk inte är intresserade av vad de själva säger heller.
Om någon ger mig komplimanger gör hela min kropp uppror, för att det känns inövat och påklistrat.
Helst vill jag återuppfinna kommunikationen och göra den ärlig.

Ibland skäms jag när folk tittar på mig. Ibland äcklas jag, av både dem och mig själv.
Jag har kommit till en punkt i mitt liv då jag både behöver mänsklig kontakt och vill förkasta den på en och samma gång. Jag trivs bäst i mitt eget sällskap, men jag känner mig fruktansvärt ensam.
Så fruktansvärt ensam.

Just nu vill jag bara gå vidare med livet. Komma till nästa steg.
För här trampar jag bara vatten.