Ventilera mig
Ibland önskar jag att jag kunde öppna en liten lucka på mig själv och bara känna hur allt pyser ur en som världens fetaste cykelpunka. Inte livet då, utan tankar.
Jag har förmodligen ett fruktansvärt stort behov av att öppna mig. Men jag vet aldrig riktigt vad jag ska säga. Det blir aldrig sådär välgörande som jag vill att det ska bli.
Det beror på att jag inte vet vad mitt problem är riktigt.
Jag kan inte säga varför jag mår såhär. Fan, jag vet inte ens hur jag mår.
Jag mår bra. Egentligen. Mitt liv är bra. Och ändå ... ändå känner jag mig ensam. Ledsen. Liten. Kall. Hopplös.
Det är underliggande, finns med mig hela tiden liksom.
Jag grinar till lama filmer när ingen ser mig.
Jag tar fram mobilen i tid och otid för att se om nån har ringt. Men jag väntar inte ens samtal från någon.
Jag vet ine vad jag vill riktigt. Jag går och väntar på att bli räddad, bortsvept, men jag vet inte från vad eller av vem.
Visst har jag folk att prata med. Hur många som helst nästan. Men jag har samtidigt ingen att prata med. Manisk går jag igenom telefonboken, msn-listan, vänskapskretsen och hela jävla stan känns det som.
Maniskt.
Vad är jag ute efter?
Vad är det jag saknar?
Till er som känner mig så bra att jag blir rädd ibland.
Jag vet att ni inte vill att det ska vara så enkelt.
Att jag inte är så dum och simpel.'
Men i själva verket vet jag precis vad som är fel.
Förlåt, men jag är inte klok och stark som ni.
Jag mår som bäst omhändertagen.
Jag orkar inte umgås med mig själv såhär ofta mer.
Jag vill vara längtad efter.
