disco2000

Jag har mjäll. Ganska mycket mjäll. Inte bara den där sorten som blir som prickar i håret som går bort med head&shoulders, nej jag har den sorten som kliar i hårbotten och faller av i stora flagor. Inflammerad hårbotten, inflammatorisk mjäll, nåt i den stilen. Jag har fått en shampo av min kusin (hon är frisör) som är hur bra som helst, Kerastasé blåa flaska, men de senaste veckorna har något hänt. Det är som att min hårbotten har blivit immun. Mjällen återvänder. Likaså gör kliandet och obehaget. Visst, det är inte lika mycket som förut men det är fan inte trevligt.
Jag undrar om jag måste gå till läkaren, eller om det kan vara så enkelt att jag är allergisk mot say min hårspray?
Det här kanske verkar jätteytligt, att skriva om sitt hår, men det  är knappast frisyren jag klagar på.
Det här är fan en medicinsk åkomma.
Jag känner mig som bruden i The Breakfast Club som skakar sitt mjäll över en teckning och säger att det är en snöstorm.

Nej nu hoppar vi till roligare saker. Fool's Gold i öltältet var sjukt kul, jag tog av mig skorna efter 10 min och dansade i strumpbyxlästen hela kvällen. Det var trägolv så det gick fint. Allra roligast var nog blandningen av folk som var där.
På ena sidan hade du de som normalt besöker FG, killar som huligandansar och tjejer som tävlar i att vara mest sötquirky. På andra sidan hade du de som normalt besöker öltältet, dvs Hallstamorsor, medelålders fotbollpappor, drägg och folk med tribal-tatueringar. Sakta men säkert bildade dessa två läger en dansande massa och ingen verkade bry sig speciellt mycket om de andra.
Intressant.
Jag lyckades nästan i mitt klädmission by the way, jag tror att snyggjävlarna bildar en bra kombo som jag tänker fortsätta köra på.

Igår hade jag världens lataste dag och idag tänker jag vara lite nyttig. Imorgon är det jobb igen...

Förresten, Peter är tydligen i stan med sin nya flickvän. Min första reaktion när han berättade var glädje för hans skull. Min nästa reaktion var att jag ville att de båda skulle dö. Min trejde var patetisk ensamhet och misär. Just nu känner jag att jag inte bryr mig, det är klart grabben ska ha en tjej liksom. Men han sa något intressant i telefonen och det var att han gav sig själv en månad av olycka i Linköping och sedan kom han över mig (inte för att jag tror att jag omöjlig att komma över eller så). Sedan mådde han bra. Och det slog mig att jag aldrig gav mig själv den tiden. Jag började träffa andra nästan direkt efter att han flyttade, liksom för att skjuta upp "sorgen". Men det funkar inte så, man måste ge sig själv tid att komma över någon.

Därför släpper jag alla tankar på eventuell kärlek från och med idag. Jag ska tänka på annat, sen får vi se vad universum har planerat åt mig. Ja, jag tror på sån skit. Och ja, jag vet att det inte var längesen jag postade en smärre kärleksförklaring, men jag har alltid vänt snabbt. Jag ser inget fel med att vända helt om från en dag till en annan. Inte när det gäller en själv.

Cheers.