disco2000

Om en timme ska jag till vlt.
Jag ska .... göra saker.

Igår var jag på löga och kollade på junitrofén. Allt var frid och fröjd, vi solade och snackade skit.
Sen gick den där karln förbi. Hade jag varit normal hade jag i det tillfället ropat och hejat som man ska göra. Men, jag är inte normal. Så vad gör jag? Jag kastar mig ner på filten och slänger min klänning över skallen så att det ska se ut som att jag sover. Idiot.
Sen spenderar jag resten av dagen med att spela oberörd och osynlig.
Min dag, och kväll, var därmed förstörd. Jag fick gå med en klump i magen och nervösdarriga händer.

Jag hatar när man satt sig själv i underläge (skämt ut sig, gjort bort sig, dödat sig själv långsamt) och inte på något sätt kan vända det. Telefonnumret är raderat. Att bara gå fram och prata är uteslutet.
Jag har fucking inget att gå på.
Den där karln.
Jag blir darrig i knäna och får lite svårt att andas när jag ser honom.
Kom inte och säg till mig att det inte betyder något.
Jag tänker på människan hela tiden känns det som.
Och det är inte alls så att jag är galen eller en stalker som inte har något socialt liv och sitter bakom gardinen med släckta lampor om dagarna.
Det är på riktigt.
Jag vet det.
Jag känner det.

Jag måste bara få den där karln att förstå det också.
På något sätt.