disco2000

Längs vägen mellan dig och mig finns saker jag sett tusen gånger. Kanske fler.
Två pizzerior, en mataffär och infarten till mitt gamla dagis. Kurvan där jag ramlade med cykeln när jag var fem, busshållplatsen de alltid slår sönder och skolan som uppfostrade mig.
Jag har lussat på ålderdomshemmet, klättrat i träden, haft skolavslutningar i kyrkan, cyklat på trottoaren, åkt skridskor på grusplanen. Jag har gått med hunden, mitt i natten, ensam, med en vän, nykter, full, påväg någonstans eller bara för sakens skull här i hela mitt liv.

Skallberget förändras hela tiden men ränderna går aldrig ur. Har man växt upp här läker skrapsåren från rullgruset den där dagen i mars riktigt aldrig. Min gata har hört mig sjunga högt för mig själv, sett mig ta mina första stapplande steg i klackar, lyssnat när jag som liten skitunge ljög för mina föräldrar och låtit bli att skvallra när jag var femton år och rökte på Jessicas balkong.


Och varje gång jag kommer hem blir jag lika förälskad. Kastanjerna faller fortfarande ner på biltaken och barnen leker fortfarande ute till sent på kvällen. Niondeklassarna kör trimmade mopeder med en smalbent flicka bak på sätet som smäller tuggumi i örat på dem. Och jag, jag fortsätter att missa bussen och spela musik med öppet fönster.
Allt för att lämna mitt märke i den här asfalten.