disco2000

Jag tycker om när månen syns fastän det är ljust ute.
Det påminner mig om att jag inte är universums mittpunkt.


Den senaste tiden har jag tänkt mycket på det här med potential. Både min egen och andras. Hur tar man fram det bästa av sig själv och vad ska man göra för att få någon att inse att den klarar vad som helst?
Jag tror att många (inklusive jag själv) blundar för sina egna kvaliteteér för att man inte vill verka självcentrerad. Men vad är felet med det egentligen? Man måste tro på sig själv, annars kommer ingen annan att göra det.

Samma sak är det med folk som undervärderar sig själva i sina val av umgänge. Vare sig det är en tjej med ett ass till pojkvän som tycker att det är kul att smack sin bitch up, eller en kille som inte inser att ens flicka ska vara ens jämlike och inte ens chef.
 Så fort någon inte verkar känna till sin egen potential blir jag lite ledsen för det speglar så väl vart världen är påväg. Man törs inte önska sig det bästa eller tro på att man kan klara vad som helst. Man törs inte fantisera om det perfekta ögonblicket eller dagen då man kommer att erövra världen.

Men att känna sig själv så bra att man är på gränsen till överskattning låter som något oerhört befriande.