disco2000

När jag blir osäker på mig själv, eller rättare sagt hur jag själv är funtad, gör jag något drastiskt för att se hur jag ska reagera. Ibland blir det bra, ibland mindre bra. Ibland ångrar jag mitt infall, ibland inte.
Just nu förbannar jag mig själv för att jag är en sådan impulsiv jävel.

Hjärtat är egentligen bara en muskel. Det borde inte kunna styra våra beslut alls. Borde inte. .

Vissa saker kan man helt enkelt inte förklara med ord. Så jag var tvungen. Tvungen att reda ut röran av kansken jag har nystat ihop tyst för mig själv. Fast det jag trodde var en enkel lösning var i själva verket svårare att hantera än problemet i sig och nu har jag bara mig själv att skylla för att mina fingrar ger vika och att ens tänka klart den här meningen känns som armageddon.


Varför kan jag inte släppa lös mig själv i din närvaro? Varför krymper jag till något inte alls likt det jag egentligen är? Jag krossar hellre mina revben än gör mig till för någon.